En tjej, en smärta, en strid och en vinst!

Endometrios. ENDOMETRIOS. Endometrivadå?

Den 11 november under mitt 12 år inträffade Den Stora Dagen. Mensen var här och jag hade blivit kvinna. Jippie. Sedan dess har jag levt i ett helvete med mycket fler down's än up's. Mycket fler - inte bara- för allt har inte varit nattsvart och tungt men det är däri grunden har legat och varifrån jag hela tiden startat. En månadsanpassad garderob, konstant skärande smärta som sakta men säkert sugit ur all energi jag alstrat under min bra vecka i månaden, fysisk och psykisk frånvaro från skola, träning, kompisar. 5 kilos viktpendling per månad, svullenhet och svettringar som får de små så kallade lökringarna att framstå som sötnosar och i allt detta en allt mer uttalad distansering från omvärlden på grund av den obesvarade frågan: Vad i helvete är det som händer?" Sverker Olofsson ligger i lä för mina "ska det vara så, är det så?" är tusenfalt fler och mer enträgna än hans någonsin var.

Sexualundervisningen i årskurs 8 besvarade frågan mycket enkelt; PMS. Det köpte jag till en viss del, det var mycket som ändrade sig och hände i kroppen under den tiden, såklart. Men den tilltagande smärtan och det dagliga obehaget sa något annat. Hela mitt väsen förstod att så här ska det bara inte vara, något måste vara fel. Jag la det dock på hyllan ett par år för att ägna mig åt att vara tonåring, gå igenom högstadiet och gymnasiet och må skit och än värre. Två gånger under de äldre tonåren höll det på att sluta riktigt illa. Till slut insåg jag att jag behövde lugna ner mig och hjälpa mig själv på traven. Det gjorde jag.

Några år senare hade jag skapat mig en mycket stabil grund. Mig själv! Jag hade hittat tillbaka till min grundmurade tvärstyrka och nu var jag redo att ta mig an mig själv och världen igen. Lite Bambi på hal is i början så klart men när det bara finns framåt så finns det bara framåt. Jag hade kommit i kontakt med något som heter Minfullness och hade med hjälp av det och andra metoder "tänkt mig frisk". Jag var mycket nöjd, men inte helt nöjd. Mycket hade jag hanterat och lärt mig men allt var inte klart. Nu var det dags att ta tag i smärtan, svullenheten, PMS symptomen och hela den biten igen. För den var kvar, och den blev ätter värre med tiden.

Jag inledde min strid mot traditionell västerländsk medicin och dess utövare. Jävlar vad jag har stångat mig blodig genom åren. Alltid har jag stött på patrull. Ett av mina försök till hjälp var hos Helene Wennerholm på Läkarhuset på Södra vägen i Göteborg. Hon lade armarna i kors efter min berättelse och sa "men lilla vän, du behöver ju en psykolog, inte en gynekolog". Än i dag blir jag förbannad över att jag ödslade tid hos ett sådant talanglöst fiasko till människa. Mycket mer sades och jag var på vippen att göra en Lex Maria anmälan men jag beslöt mig för att kämpa vidare och tänkte i mitt stilla sinne att hämnd, det är en anrättning som serveras bäst kall. Fler år följde och fler nekanden och näsrynkningar från de lärda. Näst sista läkarbesöket jag gjorde var hos en specialistläkare i Skene som skulle avgöra om det möjligtvis var PMDD (Pre-Menstrual Dysphoric Disorder) jag led av. Big no. Vad det var visste han inte och inte heller hur jag skulle gå vidare i min kamp för ett drägligt liv. Då bad jag honom att rekommendera mig någon läkare som kunde sterilisera mig! Ett beslut jag tagit i enskildhet över huvudet på min älskade, underbara pojkvän. Ett beslut jag visste skulle rendera mig något lugn men också massa ångest och smärta. Annan smärta. Där och då var jag beredd att göra det. Jag visste inte vad som skulle hända mellan mig och min pojkvän, vad de kroppsliga konsekvenserna skulle bli, eller de psykiska. Och det faktum att jag aldrig skulle kunna välja om jag ville ha egna barn var något jag hade förlikat mig med. Jag levde ju ändå bara ett halvt liv! Det ville han dock inte hjälpa mig med utan tyckte istället att jag skulle kämpa vidare. Då bestämde jag mig för att ETT till läkarbesök, sedan får det vara bra. Får jag ingen hjälp där då blir det sterilisering.

Sedan hände saker ganska snabbt. Som det brukar göra (ketchupeffekten). Min mamma tipsade mig om en alternativ behandlare i Lerum, Cecilia Lindblom clharmony.nu. Jag har haft bra erfarenheter av alternativmedecinare innan så jag bokade in en akupunkturtid. ÄNTLIGEN! Inget flum eller humbug utan en människa med en gedigen utbildning inom österländsk och västerländsk medicin och akupunktur som såg mig, lyssnade på mig och gjorde en ordentlig anamnes och koll innan hon satte den första nålen. Och den satten hon bannemig spot on! Känslan av lättnad i kroppen när den första nålen sattes över livmodern var fenomenal och något jag aldrig glömmer. Efter behandlingen pratade hon med mig och frågade om jag hört talas om Endometrios. Endometrivadå? Det enastående resultatet av denna enda behandling och hennes sätt att förhålla sig till mig gav mig energin att ta tjuren vid hornen EN.GÅNG.TILL. Ny tid hos ny gynekolog, denna gången på Kvinnokliniken på Carlanderska i Göteborg och en ung tjej som hette Lisa. Jag frågade henne om hon kunde avgöra om jag hade endometrios. Det såg men inte säkert utan en titthålsoperation, fick jag till svar. Men det räckte med en vanlig vaginal undersökning och ett vaginalt ultraljud för att hon skulle vara säker. Hösten 2011 kom svaret; Ja Jenny, du har endometrios. http://www.endometriosforeningen.com/site/index.php Å herre guuud!! Jaaaaa Äntligen!! Vänta nu..VA? Vad? Hur, vad är detta? Dör jag? Hur får man bort skiten? Lisa satte sig ner och förklarade lugnt och sakligt att detta var en kronisk sjukdom som är mycket smärtsam (no shit) men inte dödlig och att man inom västerlänsk medicin behandlar detta med till exempel hormoner (p-piller), smärtlindrande medicin och eller titthålsoperation där man bränner bort så mycket av blodplättarna man kan. Mitt problem är att jag inte kan tillsätta hormoner så det var inget alternativ, varpå Lisas idé var att söka mig till alternativa medicinska metoder.

Jag har nu varit patient hos Cecilia Lindblom i snart ett års tid och mitt har blivit så ofantligt mycket bättre. Jag har fått livskvalitet! Med en behandling utformad för just mig och mina behov har jag fått ett normalt liv! Sedan jag började hos Cecilia har jag endast tagit Alvedon 400 mg ett fåtal gånger när värken varit som värst och kroppen har svarat direkt. Alvedon som tidigare endast hjälpte om jag tog det i samband med voltaren, citodon och ibuprofenpreparat 600 mg. Jag åt de här preparaten nästan mer regelbundet än vanlig mat. Förutom akupunktur har jag lagt om kosten för att hjälpa min kropp på vägen. Äter inte alls eller mycket lite av saker som göra att blodflödet lättare stagnerar i systemet, jag använder mig mycket av minfullness, jag pendlar bara något kilo i vikt varje månad. Jag behöver inte ha olika kläder för olika veckor i månaden då jag numera inte är så sjukligt svullen i perioder, jag har börjat bygga upp mitt energiförråd eftersom jag inte hela tiden måste kämpa mot en sanslös smärta varje dag, mitt psykiska välbefinnande är stabilt eftersom jag numer har energi över till att njuta av livet igen, njuta av mina relationer!

Jag är fullt medveten om att jag inte är botad, det är ju trots allt en kronisk sjukdom. Men jag är ordentligt peppad för nu vet jag vad det är och hur jag ska göra för att leva mitt liv som jag vill. Att få bekräftat det jag vetat under så många år, att det inte alls ska behöva vara så här var så skönt. Att dessutom få hjälp att hitta ett förhållningssätt till det som passar just mig var över förväntan. Visst sjutton har jag varit arg och ledsen och många gånger undrat om jag verkligen behövt gå igenom så mycket som jag gjort. Om det inte i själva verket var detta som låg till grund för mycket (inte alla) av mina problem. Svårt att säga, jag kommer nog aldrig få ett svar men jag tror att det nog kan vara så. Men skit samma, det var då och jag lärde mig massor om mig själv som jag är tacksam för att kunna och nu är nu. Numera är det det mycket, mycket fler up's än down's och nu vet jag hur jag ska göra för att det ska fortsätt vara så. Jag är grym, jag är bäst och jag är en SURVIVOR.